INFORMATION

Ljungdalsfjällens historia

I flera tusen år har människor levt i Ljungdalsfjällen. Därom vittnar ett flertal fornlämningar, dels i Storsjö och Ljungdalen, dels i form av de berömda hällmålningarna som finns vid foten av Ruändan, samt en mängd så kallade fångstgropar. De flesta av dessa lämningar härrör från tiden före Jesu födelse, de berömda hällmålningarna anses av vissa forskare vara upp till 5000 år gamla.

Ljungdalen ska vara Storsjö sockens äldsta by. Den första bebyggaren skall enligt sägnen ha varit Torille, en välbärgad norrman som först bodde vid Storsjön men som flyttade upp till ”Liogna”(Ljungdalen). ”Arne ille” (ille=onde) nämns i ett gränsregleringsdokument från 1273 och är kanske samma person som Torille. Torille lär ha drunknat i Ljungan vid en sten som har fått namnet Torilsbåten. Hans kropp hittades nere i Storsjö och där lät man begrava honom under en hög som bär namnet Torilshögen.

Det ska ha funnits 14 fasta boställen i Ljungdalen i början av trettonhundratalet. Alla invånare förutom en kvinna och en lappgubbe från fjället drabbades av digerdöden som härjade runt 1350. De gravhögar med brända lik som hittats i Ljungdalen är troligen spår från den gamla byn. När människor åter började befolka dalgången inleddes den egentliga bosättningen som är upphovet till dagens byar Ljungdalen och Storsjö.

Länge var jakt och fiske de viktigaste näringarna i denna del av landet, men man hade även boskap. Vinterfodret till dessa djur hämtades från ängar och slåttermyrar. Även samerna i området höll sig med tamboskap och det gjordes ofta arbetsbyten med bönderna. Sammanhållningen var stark mellan byarnas invånare vilket var en förutsättning för överlevnad.

Till Ljungdalens historia hör en tioårig era med gruvdrift då kopparmalm bröts men den främsta försörjningen har kommit från jord och skogsbruk.

Gruvdrift i Ljungdalsfjällen

Upphovsmannen till den här verksamheten var kanske samen Jonas Andersson som vid Vargtjärnsstöten hade hittat ett kopparmalmstreck. Fyndigheten kom till Ljusnedals bruks kännedom vars intressenter ansåg det värt att undersöka närmare och inmutningen av området beviljades den 15/12 1739.

Bearbetningen av fyndplatsen kom kanske igång sommaren 1740. Dokument berättar att av brist på manskap bearbetades endast en ”skärpning” som ska ha gett 30 – 36 tunnor god malm. I handlingarna namnges försöket som ”Tre-Pärs” gruva. Vilket av gruvhålen i Vargtjärnsstöten som bär det namnet är obekant.

Eftersom malmen ansågs vara av god kvalitet och förmodligen med en förhoppning om god tillgång beslöt intressenterna att ställa riskvilligt kapital till en anläggning för utvinning av den begärliga kopparen.

Bygglov fodrades varför en ansökan inlämnades till Jernkontoret om att få uppföra en smälthytta vid lämpligt strömfall i ån nere i byn. Lämplig plats hade utsetts, nuvarande sågplatsen, och kontakt togs med markägarna för förhandling om markköp vilket ledde till att ett köpekontrakt skrevs som skulle undertecknas först när anläggningen började ta form.

Verksamheten uppges ha varit igång åren 1744 till 1757 och under den tiden utvanns 47 skeppspund och 9 1/2 lispund råkoppar(ca 8070kg). En del järnmalm smältes också ner vid hyttan. Järnmalmen togs upp ur Storsjön och fraktades till hyttan på vinterföret. Hyttan behövde kol för att kunna smälta ner malmen. Skogen avverkades och förvandlades till kol, därom kan de många kolbottnarna runt om i skogarna berätta.

Pilgrimsleden

Den norske kungen Olov Haraldsson kom i början av 1000-talet med några tusen man över fjällkedjan på sin långa färd mot strid och död och helgongloria. En kult kring honom utbröt både i Sverige och Norge efter hans död och människor började vallfärda till hans gravkyrka i Trondheim, och den Helige Sankt Olov blev medeltidens stora folkhelgon.

Adam av Bremen talar redan på 1060-talet om S:t Olovs dödsdag den 29 juli som en stor festdag och Nidaros som ett mål för vallfärdande pilgrimer från när och fjärran. Dessa vallfärder fortsatte sen under hela medeltiden. Pilgrimerna drog i strida strömmar på stora stråkvägar från Svearikets centrum i Mälardalen till det norska rikets centrala Tröndelag. Från Erik den heliges Uppsala till ”Helig Olovs” Nidaros med dess ståtliga aldrig färdigbyggda domkyrka.

Färderna var farofyllda och gick genom villande skogar med stråtrövare och över fjällen på slingrande stigar. Några stigar nöttes så flitigt att de kan följas än idag. En av dem gick förbi Storsjö och Ljungdalen. Den kallas för Jämt-Norgevägen och fortsatte till Trondheim via Helags och Stugudal. Efter denna väg vandrade fromma och ångerfulla medeltidsmänniskor som egentligen inte skulle ha med sig mer än det nödvändigaste med hänsyn till sin syndiga kropp, men reskosten fick som regel medföras.

Det var dock många pilgrimer som av olika praktiska skäl gjorde eftergifter mot denna regel och färdades med dyrbara tillhörigheter såsom silversmycken och liknande, vilket andra kom att dra fördel av. Det fanns pilgrimer som aldrig kom fram till slutmålet. Många var sjuka och gamla redan när de började färden mot Nidaros där de hoppades på att bli välsignade. Genom munkordnars försorg upprättades anhalter på många håll där de vallfärdande kunde vila ut. I Härjedalen talar sägnen om munkarna som Sankt Olovs tjänare. Det hade föreskrivits att de som dog under färden skulle jordas på dödsplatsen med allt sitt medförda gods. Munkarna grävde sedan upp graven och plundrade den på allt värdefullt, vilket ibland kunde vara ansenliga skatter.

Det antas att klosterbröder och särskilt medlemmar av tiggarordnar i viss omfattning tjänstgjorde som färdledare för pilgrimer och överallt utefter de gamla Pilgrimslederna runt om i Sverige och Norge lever minnet av dessa munkar. Ibland har pilgrimerna själva kommit att betraktas som munkar, vilket förmodas hänga samman med den protestantiska benägenheten att sammanslå allt som smakade katolsk religionsutövning under ett munkväsen. Det kan också finnas ett samband i det faktum att många pilgrimer i likhet med tiggarmunkarna försökte att dra sig fram genom att tigga och vädja till goda människors givmildhet.

Vill du pröva att någon gång vandra i de gamla pilgrimernas spår kan du börja i Allmänbacken i Ljungdalen. Därifrån går leden vidare förbi Öjön och vidare söder om Predikstolen och Helags, förbi renvaktarstugorna Sakristian och Biskopsstugan och ned till Nedalshytta i Norge. Namnen ger en klar påminnelse om den kulturhistoria som vilar över trakten. Biskopsstugan är uppförd under senare tid men även i äldre tid fanns det en byggnad där som fungerade som härbärge för fjällfarare som brukade Jämt-Norgevägen.

Vill du följa i pilgrimmernas spår så kan du läsa mer om de olika sträckorna här pilgrimsleder.se

Läs mer om livet i Storsjö

Storsjökapell